Morgonen spenderades med att behandla mitt hår från löss. Igår såg att det var något brunt i min lugg och när jag tog bort det såg jag att det bruna hade små bruna ben som rörde sig. BLÄ! Sen luskammade jag mitt hår och jag hade FLER. BLÄ!!! Men nu är dom döda och borta, det är det viktigaste. Jag kommer nog att vara lite mer sparsam med mina kramar till barnen i slummen tills jag har hämtat mig från det här traumat!
Förutom detta trivsamma nöje har dagen ägnats åt att städa, tvätta, stå i en timmes kö till banken för att få mynt (till bussen) och handla mer lusmedel i förebyggande syfte. Effektiv dag! Men jag var väldigt glad över att jag också fick prata med min kära mamma, som jag saknar.
När jag pratar på skype med folk i Sverige och när jag träffar de lite rikare människorna i kyrkan, och berättar om vad vi jobbar med här, då är det som att jag plötsligt får perspektiv på hela min situation. För det är konstigt hur snabbt man glömmer att det faktiskt inte är normalt med barn som inte får middag eller att ungdomarna knarkar i gatuhörnen eller att livet helt enkelt stannar när det är lerigt ute. Eller det är klart att jag kommer ihåg att det är hemskt och konstigt, men man blir härdad jättefort. Ens vardag känns som vardagsmat, helt enkelt.
Det är bara sjukt att det hemska som sker här får ske! Och det känns ännu mer brutalt att detta händer i en stad där det också finns så mycket rikedom...Vart är människors samveten? (Vart är våra samveten?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar