Idag hade barnen redovisning av sina trabajitos (=små arbeten), eller som vi kallar dom trabaSKITos , haha. Hela förra veckan ägnades åt att göra indianpyssel, för den 12:e oktober var det indiandagen i Argentina. Och de gjorde MYCKET indianpyssel. Alla barnen skulle limma små frön och rita på djurhudar och bla bla bla. Och barnen är tre-fyra år, så ni kan ju tänka er kaoset som uppstår. 20 ungar springer runt med lim OCH färg på händerna, och jagar varandra med penslar. Men det blev väldigt fint iallafall och idag kunde vi ha en lugnare dag.
Idag när jag kom till förskolan kände jag verkligen att jag älskade barnen. De har börjat vänja sig vid att vi är där, så de testar oss inte lika mycket längre. Och kanske har vi också vant oss lite vid deras sätt att vara, så då kan man se förbi det dåliga bättre. För det har verkligen varit tufft ibland, barnen har en karaktär som jag aldrig har sett - hos så många barn samtidigt - i Sverige. Men de är otroligt fina också och det är väl det man får koncentrera sig på. Ett av barnen, som började gråta första gången jag tog honom i knäet, sätter sig nu frivilligt i mitt knä och slår armarna om min hals. Det är sånt som gör ens dag.
Vill bara säga att jag inte är så förtjust i djuren som jag hittills har stött på i Argentina:
- Hundar: Som skäller dygnet runt och springer efter en på gatan.
- Fåglar: De flesta av de sjunger inte, utan SKRIKER. Inte så fint.
- Löss
- Kackerlackor: Vi träffade våra två första igår. Båda gångerna skrek vi hysterisk och slog igenom den med en pinne.
- Ormar: Vi har bara sett en och den var delad mitt itu, av någon anledning.
- Paddor: Det ligger mosade paddor lite överallt på gatorna.
Oh vad ni är duktiga! Bra jobbat, jag är stolt!
SvaraRaderadu skriver att du vill lära dig älska villkorslöst. Du verkar få träna på det varje dag och börjar lära dig!
Jag har tipsat via Lovisas blogg om hur ni kan få in barnen.
kram