"Everything is just falling apart!"

Jag hade en intressant lördag igår. Först åkte vi till ön, och det var jättemånga barn som kom till kyrkan. Det var väldigt roligt! Sen åkte vi direkt till salsalektion, vilket också var väldigt roligt. Men sen när vi kom hem upptäckte jag löss i mitt hår IGEN! Man blir ju helt tokig!! Så det var bara att göra om hela processen med lusmedel och kamma, osv. Och mitt i alltsammans fick vi reda på att vi hade missat en födelsedagsfest som vi hade kunnat gå på. Då kände vi som Monica i Friends "Everything is just falling apart." haha. Men sen när jag stod i duschen och försökte få bort allt lusmedel, så tänkte jag: "Men, skärp dig, Lisa! Det finns värre saker att vara med om!" Så då skärpte jag till mig lite och så hade vi en trevlig kväll med Daniel och åt krabbelurer (söta pannkakor typ).

Min dunderförkylning har inte släppt än. När man säger till de äldre damerna på förskolan att man är förkyld kommer de alla med olika råd hur man ska hantera det hela, och det är lite kul. En hävdade att man skulle ta värktabletter och bara sova, någon annan rekommenderade att inhalera vatten med någon krydda i, osv. Men jag snyter mig och dansar salsa och hoppas på det bästa.
Nu ska jag till kyrkan!

Trött

Idag är jag trött, trött, trött. Och jag har känt mig ganska gnällig hela veckan. Men imorgon får jag förhoppningsvis dansa och det piggar alltid upp! Idag har jag tänkt på Stockholm. Vill slå ett slag för denna underbara stad, som jag saknar! Och alla underbara människor där! Så, nu är det gjort.

Här får ni en bild ;)

Jag i Pedros kläder på järnvägsspåret i Pacheco.

Kärlek och utvecklat vokabulär

Barnen fortsätter att vara galna och jag fortsätter att vara förkyld. Mitt halsont når ständigt nya höjder. Men det känns som att vi kommer mer och mer in i arbetet på förskolan och det är bra. Och vi lär känna barnen mer och mer och älskar dom mer och mer. Man får ta till vara på de fina ögonblicken när barnen skrattar och kramar en, och man får försöka att inte fokusera på de fula orden och alla slagsmål. Det finns en liten pojke som är i klassen som vi är på eftermiddagarna, som är så fin. Hans mamma sitter i fängelse och hans pappa knarkar. Han kan inte uppföra sig för fem öre, och man märker att han har oro i hela kroppen. Men man kan också se att han är världens finaste! Och åh, vad Gud älskar honom. Och åh, vad jag har börjat älska honom!

Vi försöker att plocka upp nya ord i vår vardag, skriva upp dom och sen träna på dom. Och de orden som vi har lärt oss på sistone har varit: "Slåss inte! Bit mig inte! Rivs inte! Spotta inte! Dra inte i håret!" Haha, jag får ett ganska intressant vokabulär här.

Förkylning nr. 100

Hej förkylning nummer 100, kul att träffas! Jag har varit i princip konstant förkyld i några veckor nu. Så fort jag börjar må bättre, så kommer det en ny. Vaknade imorse med tjockt huvud, ont i magen och ont i halsen. Men, men, jag har ju kunnat vila idag, så man ska väl inte klaga. Jag hoppas att jag snart har haft de flesta vårförkylningar här, så att jag kan vara frisk och ha krafter till att göra allt det jag vill göra...

Igår diskuterade jag med Lovisa detta med min överdrivna oro över saker och ting. Jag kan verkligen bli hispig över vad som helst. Här kommer ett smakprov: Idag tänkte jag att "Tänk om jag är ännu sjukare imorgon. Då kanske jag får jättehög feber. Och om jag får jättejättehög feber kanske jag svimmar när jag ska hämta något ute i vardagsrummet. Och om jag svimmar kanske jag ramlar på en av våra kycklingar. Och då kanske Pedro måste avliva den! Vad hemskt!!" Haha. När jag väl kom på vad jag höll på att oroa mig över kunde jag inte låta bli att skratta!

Kontraster

Livet här i Buenos Aires bjuder på några ordentliga kontraster! Under veckorna är vi i slummen, där folk bor i tegelhus som det regnar in i och där vi inte får gå själva för att det är så farligt. På lördagarna är vi på ön utanför Tigre, där husen är på pålar och folk inte har rent vatten. Och på söndagar går vi numera i en kyrka i ett väldigt rikt område, som ungefär är lika fint som Djurgården i Stockholm. Idag var vi hembjudna till en av de schweiziska ambassadörerna, som bor i närheten av kyrkan, tillsammans med ett amerikanskt par. En väldigt intressant upplevelse! Efter att ha levt mitt vardagliga liv i slummen och ute på ön (och mitt medelklassliv i Pacheco) kände jag mig ganska förvirrad av att komma till ett stort rikt hus, där man kan spola ordentligt i toaletten, där det finns diskmaskin och uteplats och bla bla bla. Jag märkte verkligen hur mitt sätt att tänka faktiskt har ändrats bara under dehär två månaderna. För jag kunde inte låta bli att tänka på hur det skulle kännas att bjuda in mina kompisar ifrån slummen till ett sådant hem...

Jag har hursomhelst haft en väldigt händelserik och trevlig vecka. Vi har bland annat tagit vår första salsalektion! Underbart att göra någonting vi inte MÅSTE göra, som VI tycker är roligt. Sen har vi också skaffat husdjur! Eller snarare har Pedro skaffat djur till Kairos, men än så länge bor de inne i vår lägenhet, så de känns som våra. Vi har två ankungar, två kaninungar och två kycklingar. Alla är väldigt söta!! Speciellt kaninungarna, som heter Jessica och Peter. Hade glömt att jag gillar kaninungar så mycket :)

Bilder!

Här kommer äntligen lite bilder!

De första är från förskolan :)

Här är salen som jag är i på förmiddagarna

Lovisa och indianpysslet :)

Till den här salen kommer de äldre barnen och får lunch varje dag.

Pedro, som jag bor med!

Daniel som jag bor med!

Att promenera i Villaidalgo

Nu är det fredag och jag är helt slut! Det har varit en intensiv vecka (som alltid) på förskolan. I onsdags åkte vi till Tecnopolis med de lite äldre barnen, som brukar komma till matutdelningen. Tecnopolis är som en enorm park med stora tält där det händer olika saker. Typ dinosaurie-robotar, fakta om vatten, shower, osv. Barnen var väldigt glada, så därför var vi det också!
Igår tog vi en promenad i slummen med våra killkompisar därifrån, för vi ville se mer av området. Eftersom vi alltid måste ha någon som följer oss där, så har vi nästan inte sett något annat än vägen från bussen till förskolan tidigare. Men först ville Margarita (chefen på förskolan) prata med killarna, så att hon visste att de var schyssta och också respekterade av de andra killarna i området. Och jag frågade om vi fick ta foton och då sa hon: "NEJ, NEJ, NEJ!" Om man visar att man har en kamera blir man tydligen rånad fortare än man hinner blinka. Och även när vi gick med killarna kunde vi inte gå överallt, för på vissa ställen var det enligt dom tjockt med "psykopater och fullisar". Så det är verkligen en helt annan värld där! Sen kommer man hem till Pacheco och då är säkerheten i princip som hemma i Sthlm. Våra slumkillar är hursomhelst HUR fina som helst och vi är helt säkra med dom :)

Stor kram till er alla i Sverige! Tänker på er och önskar att jag kunde dela detta äventyr med er!

Indianpyssel och fina barn

Idag hade barnen redovisning av sina trabajitos (=små arbeten), eller som vi kallar dom trabaSKITos , haha. Hela förra veckan ägnades åt att göra indianpyssel, för den 12:e oktober var det indiandagen i Argentina. Och de gjorde MYCKET indianpyssel. Alla barnen skulle limma små frön och rita på djurhudar och bla bla bla. Och barnen är tre-fyra år, så ni kan ju tänka er kaoset som uppstår. 20 ungar springer runt med lim OCH färg på händerna, och jagar varandra med penslar. Men det blev väldigt fint iallafall och idag kunde vi ha en lugnare dag.
Idag när jag kom till förskolan kände jag verkligen att jag älskade barnen. De har börjat vänja sig vid att vi är där, så de testar oss inte lika mycket längre. Och kanske har vi också vant oss lite vid deras sätt att vara, så då kan man se förbi det dåliga bättre. För det har verkligen varit tufft ibland, barnen har en karaktär som jag aldrig har sett - hos så många barn samtidigt - i Sverige. Men de är otroligt fina också och det är väl det man får koncentrera sig på. Ett av barnen, som började gråta första gången jag tog honom i knäet, sätter sig nu frivilligt i mitt knä och slår armarna om min hals. Det är sånt som gör ens dag.

Vill bara säga att jag inte är så förtjust i djuren som jag hittills har stött på i Argentina:
- Hundar: Som skäller dygnet runt och springer efter en på gatan.
- Fåglar: De flesta av de sjunger inte, utan SKRIKER. Inte så fint.
- Löss
- Kackerlackor: Vi träffade våra två första igår. Båda gångerna skrek vi hysterisk och slog igenom den med en pinne.
- Ormar: Vi har bara sett en och den var delad mitt itu, av någon anledning.
- Paddor: Det ligger mosade paddor lite överallt på gatorna.

Where is the love?

Morgonen spenderades med att behandla mitt hår från löss. Igår såg att det var något brunt i min lugg och när jag tog bort det såg jag att det bruna hade små bruna ben som rörde sig. BLÄ! Sen luskammade jag mitt hår och jag hade FLER. BLÄ!!! Men nu är dom döda och borta, det är det viktigaste. Jag kommer nog att vara lite mer sparsam med mina kramar till barnen i slummen tills jag har hämtat mig från det här traumat!
Förutom detta trivsamma nöje har dagen ägnats åt att städa, tvätta, stå i en timmes kö till banken för att få mynt (till bussen) och handla mer lusmedel i förebyggande syfte. Effektiv dag! Men jag var väldigt glad över att jag också fick prata med min kära mamma, som jag saknar.

När jag pratar på skype med folk i Sverige och när jag träffar de lite rikare människorna i kyrkan, och berättar om vad vi jobbar med här, då är det som att jag plötsligt får perspektiv på hela min situation. För det är konstigt hur snabbt man glömmer att det faktiskt inte är normalt med barn som inte får middag eller att ungdomarna knarkar i gatuhörnen eller att livet helt enkelt stannar när det är lerigt ute. Eller det är klart att jag kommer ihåg att det är hemskt och konstigt, men man blir härdad jättefort. Ens vardag känns som vardagsmat, helt enkelt.
 Det är bara sjukt att det hemska som sker här får ske! Och det känns ännu mer brutalt att detta händer i en stad där det också finns så mycket rikedom...Vart är människors samveten? (Vart är våra samveten?)

Att ge dricks och lita på Gud

Idag tog vi oss i kragen och åkte till en kyrka inne i stan, som vi har tänkt åka till länge. Den var väldigt fin! Jag funderade på om någon skulle prata med oss efter gudstjänsten, men det hade jag inte behövt fundera på. En jättetrevliga tant ifrån Schweich prestenterade oss för en massa olika människor och hon bad om ursäkt för att hon inte kunde bjuda hem oss redan idag. Efteråt gick vi och åt kyckling på en fin restaurang, galet gott! Och jag fick lite hjärnsläpp och hade ingen aning om hur mycket dricks jag skulle ge servitrisen, så det slutade med att vi gav 20 pesos, haha. (Vi kom fram till att det nog var LITE överdrivet mycket) Men servitrisen tackade oss och pussade oss på kinden och var lycklig och det var ju fint.

Idag har jag brottats med djupa tankar som: Vad vill Gud egentligen med mig här? Tar han verkligen hand om oss? Ser han verkligen alla de där barnen, som har de så svårt?
Men jag får väl lita på Honom. Idag, i kyrkan, läste de om hur Gud har gjort stora saker genom hela historien genom människor som hade tro. Så man får helt enkelt lita på honom och så får han sköta resten. När jag tittar bakåt i mitt liv ser jag ju hur Han har hållit sin hand över allt.

Kan meddela att min förkylning har nått nya höjder. Är helt täppt i näsan, så jag säger intressanta saker som: "Addas Dajs Bund" (=Andas Najs Mun)

Tiden går fort och Lisa gillar spontana möten med trevliga främlingar

Det känns sjukt att vi har varit här i en och en halv månad! På ett sätt känns det som att jag har bott här hur länge som helst, för det var ju sjukt länge sen jag åkte. Men samtidigt har det gått väldigt fort!! Det är bara fyra och en halv månad kvar!
Nog om detta. Igår och i förrgår var jag hemma och kurerade mig. I torsdags är jag ganska säker på att jag sov fler timmar än jag var vaken under dygnet. Var SÅ slut i kroppen. Men idag åkte vi iallafall ut till ön, våra förkylningar till trots. Det var mysigt där som vanligt, och vi fick chans att prata mer med dottern till hon som är med och driver det hela, och hon är väldigt trevlig. När vi var på väg till ön missade vi båten vi hade tänkt ta, så vi satte oss vid mcdonalds för att fika lite. Och då kom det två spanjorer och satte sig bredvid oss och var ganska på. Men det gjorde mig ingenting, blev bara påmind om hur jag älskar spontana möten med trevliga främlingar!

Förkyld i den argentinska kylan

Förkylningen försätter att regera och domdera min kropp. Min kropp är inte alls glad. Dumma dumma argentinska förkylningar. Det blir inte bättre av att det är kallt och regnigt väder...
Men nu sitter jag inomhus i tjock fleecetröja, Pedro spelar gitarr och Daniel ska snart göra mat åt oss. Skönt!

Dagens intressanta: Lovisa har börjat prata stockholmska mer och mer. Och jag har börjat prata norrländska så smått. Säger "he" hela tiden, bland annat.
Nu ska jag he i mig lite kaffe, för att värma upp mig ännu mera i den argentinska kylan (som man inte ska förakta).

Pedrodag

Intressant dag! Dani, som vi bor, fyllde 25 år idag. Så vi väckte honom, på äkta svenskt vis, med frukost och sång. Det var väldigt uppskattat! Sen var jag tvungen att låna strumpor av Pedro, för alla mina strumpor var smutsiga, och det hela urartade i att Lovisa och jag klädde ut oss till Pedro, med full muddering. Sen har vi varit Pedrosar hela dagen, haha. Jag börjar gilla detta med snickarbyxor och skjorta...lösmustachen är dock kanske inget jag borde köra på i framtiden.
Vi åt födelsedagslunch i trädgården, med asado, som är argentinskt grillat kött. Otroligt gott! Ångrar inte alls mitt beslut att inte vara vegetarian när jag är här i Argentina.

Just nu känns det lite segt med spanskan. Är trött på att inte kunna uttrycka mig som jag vill, och därför inte kunna vara mig själv ordentligt. Det är också otroligt frestande att prata engelska med de som kan engelska, men vi försöker undvika det. Längtar längtar längtar tills min spanska blir ännu bättre. Det är verkligen en upplevelse att vara någonstans där man inte pratar språket lika bra som alla andra. Jobbigt, men också nyttigt, kan jag tänka mig.

Godislördag

Den här dagen blev inte som jag hade tänkt mig! Det är lördag, så egentligen skulle vi ha åkt ut till ön idag. Men eftersom har regnat så mycket var vattennivån för hög, så vi kunde inte ta oss ut. Det är så främmande för mig hur mycket vädret påverkar människor därute.
Så det blev fet sovmorgon och jag hade tänkt vara duktig och göra en massa andra produktiva saker, men så blev det inte heller. Vid frukost kände jag hur otroligt trött och slut jag var och hur det snurrade i huvudet. Så nu är jag sjuk och har spenderat dagen till största del genom att ligga i en soffa och prata, och genom att titta på film. (Det blev Tangled och Robin Hood: Prince of Thieves. Väldigt bra filmer!)

Nu är de andra ute och roar sig och spelar biljard och jag sitter hemma i soffan och försöker hitta mitt balanssinne. Men så pjåkigt är det inte, för när jag är själv kan blir jag ju lyssna på r'n'b :) Och Lovisa har varit världens snällaste idag och varit och köpt godis till mig för 20 pesos. (Det blir ganska mycket, för den som inte vet.) Och som sagt lever Benjamin, så det är också en glädjens dag.

De döda lever

Lycka!! Benjamin (alltså min laptop, som har krånglat som tusan) lever nu! Han är helad! Tack random argentinare som Pedro känner, som fixade den åt mig!!

Stövlar

Alla här frågar om Lovisa och jag är systrar. När vi frågar varför, säger dom: "Ni har likadant hår och likadana ögon." Alltså att vi har ljust hår och ljusa ögon båda två. Jag har varit nära att säga: "Men det har ju ni också!" Men jag vet inte vad de skulle tycka om det, så jag håller tyst och svarar snällt att nej, vi är inte systrar, vi är kompisar.

Det regnade igårkväll, imorse och sen nästan hela dagen. Det betydde att det nästan inte kom några barn till förskolan, det brukar tydligen vara så när det är väldigt lerigt ute. Föräldrarna har då svårt att ta sig fram på de leriga vägarna med barnvagnar och barn och alltsammans. Så vi hade en extremt lugn dag, vilket på ett sätt var ganska skönt.

Idag har Lovisa och jag tagit oss i kragen och köpt gummistövlar! Både i slummen och på ön, där vi jobbar, är det som sagt ont om asfalterade vägar och det blir lätt lerigt. Men nu är det problemet löst och vi har likadana blåa stövlar. Det känns stabilt!

Förståelse

Det är intensivt på förskolan! Barnen är väldigt våldsamma emot varandra och man märker att de har många känslor som de inte riktigt vet hur de ska uttrycka. De har MYCKET karaktär, vissa av dom, och det kan vara lite utmanande ibland. Samtidigt känner man verkligen att man behövs och jag hoppas att vi kan vara förebilder för dom. Vi ber Gud om villkorslös kärlek, tålamod, medlidande och förståelse. Jag vill verkligen förstå deras situation. Om inte annat så vill jag iallafall förstå varför jag inte förstår, så att jag lär mig någonting om mig själv.
Det kan vara svårt att veta vad man ska göra av all hemsk information man får om barnen, för vi kan inte göra så mycket mer än vi gör. Och det är fröknarna som måste ansvara för att genomföra de stora förändringarna. Och i slutändan är det ju politikerna som måste stå för de riktigt stora förändringarna....Det är komplicerat!

Tå-status: Det gör fortfarande ont i tån när jag har tajta skor. Och idag råkade ett barn gå på min tå och det gjorde sjukt ont!

Opepp dag

Jag och Lovisa har haft en sjukt opepp dag! Lovisa är superförkyld (som hon har varit ända sen vi kom hit) och jag är frisk, men opepp ändå. Barnen var helt galna idag. Vi har förstått att vårt första intryck av barnen inte stämmer. De är inte mer väluppfostrade än svenska barn, iallafall inte de vi är med. De slår en och klöser en och kallar en fula ord. De kan vara väldigt söta och underbara också, men många har en stark karaktär (för att underdriva). Ett stort problem tror jag kan vara att fröknarna måste dras med så stora barngrupper. 25 barn på en fröken! Inte konstigt att det blir lite kaos ibland...Men de har nog inte råd med fler fröknar och det finns inte heller så många lokaler att vara i. Och utanför förskolan kan man ju inte gå, det är inte som att det finns fina parker i området. 

Som tur var fanns det gott mellanmål och choklad som väntade på oss när vi kom hem! Inte illa!

Välbehövlig ledighet.

Ännu en välbehövlig ledig måndag! Jag har bakat morotsbröd (som blev sjukt gott), städat, skypeat och gjort ingenting. Ungefär så. Har äntligen börjat fatta vår gasugn också, vilket är skönt.

Igårkväll kollade jag och Lovisa på filmen "Ever After", en riktigt tjejig tjejfilm, som är "vuxenversionen" av berättelsen om Askungen. Vi har nästan inte sett en endaste tjejfilm sen vi kom hit, för killarna har alltid varit med när vi ska kolla på film. Så det var underbart att bara få bada i romantik och blödighet. Jag blev alldeles rörd över att de fick varandra på slutet, haha.

Idag har jag känt mig lite hemlängtig. Man får gärna skicka brev hit, så att jag får sitta och gråta och le lite när jag längtar hem. Be om adressen på facebook, så skickar jag den!
Nu ska vi sätta upp fina bilder i vårt nystädade rum!

Venga conmigo rubia!

Jaha, då har man fått sitt första frieri då! Igår var vi några stycken som gick på en konsert här i Pacheco och jag och Lovisa diggade rätt hårt. Helt plötsligt kom det fram en random argentinare och gick ner på knä. Jag hörde inte riktigt vad han sa, men jag tror jag urskiljde "Venga conmigo rubia", vilket betyder: "Kom med mig, blodin." Det var ganska pinsamt och de andra bara skrattade. Men jag gömde mig bakom Franco och efter tag gick han iallafall, haha. Hursomhelst var konserten bra, den var med någon argentinsk artist som tydligen var väldigt känd. (Jag kommer inte ihåg namnet)

Vi var också på ön igår, vilket var fint som vanligt. Men det är inte så kul att höra om barnens livsöden, ibland önskar man nästan att man inte visste. Till exempel fick vi reda på att vissa barn nästan aldrig får middag, de äter bara i skolan och sen i kyrkan på helgerna. Och ett av barnens mamma har nyligen dött i AIDS och bla bla bla. Hemska öden. Men de flesta verkar ändå glada, speciellt när man kittlar dom och jagar dom och så! :)

Tillslut vill jag bara slå ännu ett slag för att alla hundar i Argentina, eller iallafall 99 % av dom, borde skjutas. De skrämmer mig HELA tiden. (Ja, jag är lite bitter på dom.)