Sanningen ska göra er fria

Uppsala stadspark, runt midnatt. Jag har ett mer eller mindre meningsfullt samtal med en full kille om Gud. Mer eller mindre meningsfullt eftersom han antagligen inte kommer att komma ihåg det i morgon bitti. Lite saliv hänger från hans läpp när han sluddrar: ”Nej, jag tror inte på Gud! Jag tror på mig själv!” Jag frågar vad han menar med det och får ungefär det här till svar: ”Jag ska göra mig själv lycklig, det är min mening.”

                    Ibland blir jag trött på det politiskt korrekta Sverige, det toleranta Sverige. Jag gillar accepterande människor, yttrandefrihet, osv – missförstå mig inte – men jag anser att alltsammans någonstans har fått överslag. Låt mig förklara: Vad är det egentligen för land vi lever i när orden sanning, religion och moral har blivit fula ord? ”Usch!” säger folk. ”Sådant har bara med krav och inskränkthet att göra! Vi är fria människor som lever i ett modernt, individualistiskt land och det är vi stolta över. Kom inte här och försök trycka in oss i någon gammal mossig mall som förminskar oss som individer! Vi har rätt till vår frihet!”  På det svarar jag: Hm, låt oss ta en närmare titt på frågan.

Sanning har blivit ett väldigt flytande begrepp i vår tid. Det finns ”din sanning” och ”min sanning” och det som är sant för dig behöver inte vara sant för mig. För alla har ju rätt att tro på det de vill. Ingen ska stoppa någon annan. Samtidigt får inte en människas sanning leda till att man gör något allmänt oaccepterat. Till exempel om jag tror på att alla får döda hur mycket de vill, så är det ändå fel. Man måste ju respektera varandra. Men, blir inte detta synsett ohållbart i längden? Vi tror att man får tro hur man vill, men man får inte leva ut de trosuppfattningarna hur man vill – för då kan det bli fel. Men vad då fel? Vet vi helt plötsligt vad som är rätt och fel nu? Är inte det lite väl intolerant? Jag tror såhär: Någonstans tror de flesta människor ändå på att vissa saker är sant och vissa inte. Att vissa saker är rätt och vissa inte. Även om någon tror att det är rätt att döda, så är det inte det. Det finns alltså en absolut sanning, en objektiv sanning som står över våra egna begränsade hjärnor. Och vi (de flesta åtminstone) tror att vissa saker är sant, utan att egentligen ifrågasätta. Till exempel att jorden är rund, att gravitationen existerar, att kärlek är bättre än hat, att liv är bättre än död, att alla människor är värda lika mycket, osv, osv. Vi verkar tro att vissa saker är objektivt sanna.

Jag tror inte att det är annorlunda när det gäller religion /livsåskådningar; Något är sant. Jag vet att det är kontroversiellt att säga så, men jag tror på det. Allting verkar peka åt det hållet – Konstanta lagar verkar styra universum. Vi människor verkar följa vissa lagar/värderingar/uppfattningar, medvetet eller omedvetet. Alltså borde det finnas en konstant sanning gällande sanning, moral och religion också. Antingen hade Buddha rätt eller så hade han inte det. Antingen blir vi endast maskföda när vi dör eller så finns det något mer. Det är antingen rätt att döda eller fel att döda. Påståendena kan inte gälla som sanna samtidigt. Vilket slags kaos-universum lever vi i om vi tror att Gud finns och inte finns samtidigt? Eller om rätt och fel bara är något som människor hittar på för att må lite bättre, men egentligen kan man inte säga att den ena personen vet bättre än den andra? Att rätten och felen bara är någonting diffust flytande som är upp till var och en?
             Personligen tror att hela västvärldens postmodernism är en verklighetsflykt. Människor vill stå utanför allvar och ansvar, inte ta ställning, inte bli satta i något fack. De anser sig vara insiktsfulla, kritiska och neutrala, men egentligen biter de sig själva i hälen. För vem är egentligen neutral? Vem står utanför åsikter om sanning, moral och livsåskådning? Ingen, vill jag säga. Alla har en livsåskådning vare sig de är medvetna om det eller inte. Alla har någon slags uppfattning om sitt varande, sin mening och sina värderingar. För hur skulle man annars kunna leva utan att gå in i fullständig absurditet? Nej, alla har en religion, eller en livsåskådning, om man vill kalla det det. Sen är det upp till var och en om man är beredd att ta konsekvenserna. Personligen tror jag att man ska försöka ta reda på vad som är sant, rätt och meningsfullt, så gott man kan och sedan försöka leva efter det, fullt ut.

Så, fulla killen i stadsparken, vad tänker DU göra?