Att tvätta andra människors strumpor

Ibland glömmer jag bort att det är okej att vara beroende av andra människor. Att det faktiskt är okej att säga: ”Kan du göra det här åt mig, jag orkar inte själv.” Man glömmer lätt bort det när man lever i en individualistisk och klara-sig-själv-kultur, som vi gör. Men de senaste åren har jag blivit påmind.

Jag har i flera år jobbat med barn på olika sätt; Som barnvakt, som volontär i Buenos Aires slum och som vikarie på flertalet förskolor i Stockholm. Och det är helt klart att alla barn har någonting gemensamt, oberoende av kön, hudfärg, religion och antal viftande ögonfransar; De är alla sjuka i princip hela tiden. Så sedan hösten 2010 har jag sällan varit frisk mer än en månad i sträck. I somras nådde jag dock botten av förkylningsgropen, då min kropp till slut sa ifrån. Jag fick något som läkarna kallade ”utmattningssyndrom”, vilket betyder att kroppen får problem med att återhämta sig från en infektion.

 Så i två månader låg jag hemma i mammas soffa och orkade, de flesta dagar, inte ens gå till affären själv. Och när man är sjuk och ynklig på det sättet, då inser man hur mycket man behöver andra människor. Som tur var fanns det en massa människor som var där för mig; Till och med min katt var där för mig, han låg på min mage och sov medan jag tittade på So You Think You Can Dance, dagarna i ända.

Jag tror att många svenskar har fått en felaktig syn på hur världen fungerar. Vi tänker att om man sköter sig går det bra för en. Och för de stackarna som det går dåligt för finns staten. Staten ger bidrag, sjukskrivningar och rabatt på piller, till de som inte klarar sig själva. Jag, om någon, är otroligt tacksam för rabatterad sjukvård och dylikt, men jag är inte tacksam för den brist på medmänsklighet som i vissa fall följer. Vi i Sverige är inte vana vid att, i vårt privatliv, behöva ta hand om andra. Man står i djup skuld till någon som handlar åt en när man är sjuk (om det inte är ens familj möjligtvis) och man skulle aldrig kunna be någon om att kunna komma och diska åt en när man är deppig. Men varför måste det vara så? Kan vi inte ändra på det?

När jag var sexton år intervjuade jag min mormor för en skoluppsats. Vi pratade om hur hon hade upplevt 1900-talet, det var väldigt intressant. En av de saker hon sa berörde mig extra mycket. Hon sa att hon var tacksam för det välfärdssverige som hon hade sett växa fram under 1900-talet, men att hon oroade sig för människor barmhärtighet. Jag frågade vad hon menade med det och hon svarade att när hon var liten fanns det många luffare och tiggare i Sverige. De gick runt och bad om mat och husrum i gengäld för någon liten tjänst. Deras liv hängde på andra människors barmhärtighet och medmänsklighet, för det fanns inget som hette socialbidrag på den tiden. Hon hade själv sett sin mor stå och tvätta luffares strumpor och mormor tänkte då att det måste vara något vackert med det. Men, sa hon, det händer inte längre. Människor behöver inte ta hand om varandra på samma sätt nu för tiden och då förlorar vi något.

Jag har funderat en hel del på det där mormor sa om medmänsklighet. Och jag är beredd att hålla med henne, chansen finns att vi har förlorat något av vår broderlighet det senaste århundradet. Vi får vara försiktiga, så att vi inte tappar bort det helt och hållet. Medmänsklighet behövs fortfarande, speciellt när vårt välfärdssamhälle sakta monteras ned. Dessutom har alla människor perioder i livet då de behöver lite mer omsorg och omhändertagande än vanligt. Och då behöver vi vara där för varandra. Om det nu är med en strumptvätt, pengar eller bara en vanlig kram.