Leva lycklig i alla sina dagar...?

Jag är femton år. Jag och en av mina bästa kompisar Karin pratar relationer. Två spinkiga tonåringar med mittbena, på något café  i Uppsala. Vi skojar med varandra om hur det skulle vara om vi aldrig fick någon, nånsin. Att vi skulle bli bittra tanter som sitter hemma hela dagarna, med bara katter till sällskap. Vi skrattar så att vi nästan får tårar i ögonen. ”Men Lisa, tänk om det verkligen bli så? Tänk om man aldrig hittar någon?” kommer Karin på. Plötsligt blir vi båda allvarliga. Ja, tänk om. Vi tittar skräckslagna på varandra. Vi försöker lugna oss själva och skrattar åt detta otroliga framtidsscenario, men djupt inom oss har vi ändå förstått någonting; Att hitta en livspartner är ingen självklarhet. Det är något som inte händer automatiskt, det är något man måste fixa själv.

   När jag var femton var denna oro inget bestående. Att stadga sig, skaffa barn och bilda familj var något som kändes otroligt långt bort. Nu är jag tjugotvå år. Jag är fortfarande ung, men jag har ändå insett något: Det är jag som ska hitta en framtida livspartner, inte någon avlägsen vuxen person, som jag ännu inte är. Det kan vara skrämmande. Runt omkring mig får fler och fler av mina vänner pojkvänner eller förlovar sig med de pojkvänner de redan har. Och ja, jag vet, att detta är lite ovanligt. Det hör troligtvis ihop med att jag kristen. Och i den svenska kristna subkulturen gifter man sig tidigare än genomsnittssvensken. Men ändå – allt detta parbildande stressar lite! Och det är nytt för mig – för när man var tonåring kände man sig aldrig stressad på det här sättet. Visst, man längtade, kanske var man till och med lite avundsjuk på de som hade hittat någon, men man kände sig aldrig stressad. Det är en icke konstruktiv och frustrerande känsla, men den kommer av sig själv, oönskad.

   Ni andra människor, som inte lever i den kristna subkulturens bubbla, för er kanske denna stress kommer senare? Det vet jag inte. Men den kommer, var så säker. För vi alla vill ha någon. Det ligger i vår natur. Självklart blir vi också pressade och påverkade av samhället och människor omkring oss. Vi blir lärda ända ifrån dagisåldern att alla ska hitta någon att leva ”lycklig i alla sina dagar” med. Betyder det att detta med att alla ska leva i par är något vi ska bryta oss ur, bryta oss fria ifrån? Jag tror inte det. Jag tror att vi mår bra av att ha någon att dela livet med, det ligger i våra kroppar, rent biologiskt. Men man kan inse att det går att njuta fullt ut av livet innan man hittar sin livspartner också! Livet är inte halvt eller ofyllt innan dess. Och ni som redan har någon: Ni kan låta bli att lägga extra press på singlarna. Och: Att säga till singlar att ”du hittar säkert någon snart, du är ju så fin” med medömkan i blicken, det hjälper inte! Vi tycker inte om höra det, tro mig. (Det ni istället kan göra är att smyga in oss på någon fest där det finns rediga kristna män med hyggliga biceps...)