Det här med namn har alltid
fascinerat mig. Hur ett namn kan vara fint eller fult, sexigt eller äckligt,
beroende på vilken person man ser framför sig när man hör det namnet. När någon
säger Electra tänker man inte precis på en bullgumma med åderbråck i låren. Och
när någon säger Göte tänker man inte precis på en moppekille i färd med att
röka braj på allmän plats. Det är också intressant att man kan träffa en ny
person som förändrar hela ens syn på ett visst namn. Låt mig ge ett exempel:
När jag gick i lekis fanns det i min grupp en pojkvasker vid namn Joakim. Jag
var ”kär” i honom (Lägg märke till mina anföringstecken. Det är möjligt att man
kan veta vad förälskelse är när man är sex år gammal, men jag visste det då
inte.) och ville på något sätt fånga in den stackarn. Min trogne vän Christofer lovade att hjälpa till och la ut för mig de detaljerade planerna
som innefattade att vi bokstavligt talat skulle fånga Joakim; En fallgrop
skulle grävas. Det blev ingenting av det planerade fångstförsöket, men från och
med då tyckte jag att Joakim var ett av de vackraste namnen på jorden.
När jag
sedan började högstadiet (Gud förbanne den som uppfann det skithålet, förresten)
fanns det också en Joakim i min klass. Men denne Joakim var av helt annat skrot
och korn än den förste Joakim. Han retades, flinade, tyckte att det var coolt
att få IG och hånglade alltid på borden med klassens snyggaste tjej. För att
summera: Jag hatade honom. Och vips var det vackra namnet Joakim draget i
smutsen! Och fortfarande – sju och ett halvt år senare – tycker jag att Joakim
är ett fult namn!
Ett annat namn som jag har haft det problematiskt med är mitt eget namn.
Mina väna föräldrar valde att ge mig namnet Elisabet. (De flesta idioter väljer
att stava det med ”h” på slutet, vilket gör att mitt namn alltid blir
felstavat, men det är en annan historia.) Men ända sen jag var liten har alla
kallat mig Lisa, för att min mamma tyckte att det var så ”gulligt” och ”inte
alls lika långt”. Man kan ju undra varför de då inte bara gav mig det namnet
till att börja med? Hursomhelst kallade alla mig Lisa, och så fort jag blev
skolmogen blev det såklart Lisa Fisa.
Jag vet inte varför det tog och tar så
hårt med det öknamnet. Det anspelar ju mest på att jag skulle fisa, vilket jag gör,
som vilken mänsklig varelse som helst. Kanske är det den störande indikationen
om att jag skulle fisa mer än medelsvensson? Att min gasuttömning är något
utöver det vanliga? I alla fall blev jag sårad av de möjliga beskyllningarna
och bestämde att alla skulle kalla mig Elisabet. Så jag var en Elisabet fram
till gymnasiet, sen bestämde jag att jag ville vara Lisa igen – eleverna på
naturvetarprogrammet verkade inte alls lika angelägna om att beskylla mig för
att släppa fler mökar än genomsnittet . Och än idag kallas jag Lisa, vilket jag
planerar att fortsätta kallas, om jag nu inte drabbas av det omtalade näthatet
och plötsligt blir kallad Lisa Fisa igen. Då kanske jag får tänka om...Möjligen
skulle jag gör revolt och kalla mig något klatchigt, som Electra eller Göte. Så
får folk säga vad de vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar