Sanningen ska göra er fria

Uppsala stadspark, runt midnatt. Jag har ett mer eller mindre meningsfullt samtal med en full kille om Gud. Mer eller mindre meningsfullt eftersom han antagligen inte kommer att komma ihåg det i morgon bitti. Lite saliv hänger från hans läpp när han sluddrar: ”Nej, jag tror inte på Gud! Jag tror på mig själv!” Jag frågar vad han menar med det och får ungefär det här till svar: ”Jag ska göra mig själv lycklig, det är min mening.”

                    Ibland blir jag trött på det politiskt korrekta Sverige, det toleranta Sverige. Jag gillar accepterande människor, yttrandefrihet, osv – missförstå mig inte – men jag anser att alltsammans någonstans har fått överslag. Låt mig förklara: Vad är det egentligen för land vi lever i när orden sanning, religion och moral har blivit fula ord? ”Usch!” säger folk. ”Sådant har bara med krav och inskränkthet att göra! Vi är fria människor som lever i ett modernt, individualistiskt land och det är vi stolta över. Kom inte här och försök trycka in oss i någon gammal mossig mall som förminskar oss som individer! Vi har rätt till vår frihet!”  På det svarar jag: Hm, låt oss ta en närmare titt på frågan.

Sanning har blivit ett väldigt flytande begrepp i vår tid. Det finns ”din sanning” och ”min sanning” och det som är sant för dig behöver inte vara sant för mig. För alla har ju rätt att tro på det de vill. Ingen ska stoppa någon annan. Samtidigt får inte en människas sanning leda till att man gör något allmänt oaccepterat. Till exempel om jag tror på att alla får döda hur mycket de vill, så är det ändå fel. Man måste ju respektera varandra. Men, blir inte detta synsett ohållbart i längden? Vi tror att man får tro hur man vill, men man får inte leva ut de trosuppfattningarna hur man vill – för då kan det bli fel. Men vad då fel? Vet vi helt plötsligt vad som är rätt och fel nu? Är inte det lite väl intolerant? Jag tror såhär: Någonstans tror de flesta människor ändå på att vissa saker är sant och vissa inte. Att vissa saker är rätt och vissa inte. Även om någon tror att det är rätt att döda, så är det inte det. Det finns alltså en absolut sanning, en objektiv sanning som står över våra egna begränsade hjärnor. Och vi (de flesta åtminstone) tror att vissa saker är sant, utan att egentligen ifrågasätta. Till exempel att jorden är rund, att gravitationen existerar, att kärlek är bättre än hat, att liv är bättre än död, att alla människor är värda lika mycket, osv, osv. Vi verkar tro att vissa saker är objektivt sanna.

Jag tror inte att det är annorlunda när det gäller religion /livsåskådningar; Något är sant. Jag vet att det är kontroversiellt att säga så, men jag tror på det. Allting verkar peka åt det hållet – Konstanta lagar verkar styra universum. Vi människor verkar följa vissa lagar/värderingar/uppfattningar, medvetet eller omedvetet. Alltså borde det finnas en konstant sanning gällande sanning, moral och religion också. Antingen hade Buddha rätt eller så hade han inte det. Antingen blir vi endast maskföda när vi dör eller så finns det något mer. Det är antingen rätt att döda eller fel att döda. Påståendena kan inte gälla som sanna samtidigt. Vilket slags kaos-universum lever vi i om vi tror att Gud finns och inte finns samtidigt? Eller om rätt och fel bara är något som människor hittar på för att må lite bättre, men egentligen kan man inte säga att den ena personen vet bättre än den andra? Att rätten och felen bara är någonting diffust flytande som är upp till var och en?
             Personligen tror att hela västvärldens postmodernism är en verklighetsflykt. Människor vill stå utanför allvar och ansvar, inte ta ställning, inte bli satta i något fack. De anser sig vara insiktsfulla, kritiska och neutrala, men egentligen biter de sig själva i hälen. För vem är egentligen neutral? Vem står utanför åsikter om sanning, moral och livsåskådning? Ingen, vill jag säga. Alla har en livsåskådning vare sig de är medvetna om det eller inte. Alla har någon slags uppfattning om sitt varande, sin mening och sina värderingar. För hur skulle man annars kunna leva utan att gå in i fullständig absurditet? Nej, alla har en religion, eller en livsåskådning, om man vill kalla det det. Sen är det upp till var och en om man är beredd att ta konsekvenserna. Personligen tror jag att man ska försöka ta reda på vad som är sant, rätt och meningsfullt, så gott man kan och sedan försöka leva efter det, fullt ut.

Så, fulla killen i stadsparken, vad tänker DU göra?

Lisa och Joakim sitter i ett träd...

Det här med namn har alltid fascinerat mig. Hur ett namn kan vara fint eller fult, sexigt eller äckligt, beroende på vilken person man ser framför sig när man hör det namnet. När någon säger Electra tänker man inte precis på en bullgumma med åderbråck i låren. Och när någon säger Göte tänker man inte precis på en moppekille i färd med att röka braj på allmän plats. Det är också intressant att man kan träffa en ny person som förändrar hela ens syn på ett visst namn. Låt mig ge ett exempel: När jag gick i lekis fanns det i min grupp en pojkvasker vid namn Joakim. Jag var ”kär” i honom (Lägg märke till mina anföringstecken. Det är möjligt att man kan veta vad förälskelse är när man är sex år gammal, men jag visste det då inte.) och ville på något sätt fånga in den stackarn. Min trogne vän Christofer lovade att hjälpa till och la ut för mig de detaljerade planerna som innefattade att vi bokstavligt talat skulle fånga Joakim; En fallgrop skulle grävas. Det blev ingenting av det planerade fångstförsöket, men från och med då tyckte jag att Joakim var ett av de vackraste namnen på jorden.

    När jag sedan började högstadiet (Gud förbanne den som uppfann det skithålet, förresten) fanns det också en Joakim i min klass. Men denne Joakim var av helt annat skrot och korn än den förste Joakim. Han retades, flinade, tyckte att det var coolt att få IG och hånglade alltid på borden med klassens snyggaste tjej. För att summera: Jag hatade honom. Och vips var det vackra namnet Joakim draget i smutsen! Och fortfarande – sju och ett halvt år senare – tycker jag att Joakim är ett fult namn!

   Ett annat namn som jag har haft det problematiskt med är mitt eget namn. Mina väna föräldrar valde att ge mig namnet Elisabet. (De flesta idioter väljer att stava det med ”h” på slutet, vilket gör att mitt namn alltid blir felstavat, men det är en annan historia.) Men ända sen jag var liten har alla kallat mig Lisa, för att min mamma tyckte att det var så ”gulligt” och ”inte alls lika långt”. Man kan ju undra varför de då inte bara gav mig det namnet till att börja med? Hursomhelst kallade alla mig Lisa, och så fort jag blev skolmogen blev det såklart Lisa Fisa. 

   Jag vet inte varför det tog och tar så hårt med det öknamnet. Det anspelar ju mest på att jag skulle fisa, vilket jag gör, som vilken mänsklig varelse som helst. Kanske är det den störande indikationen om att jag skulle fisa mer än medelsvensson? Att min gasuttömning är något utöver det vanliga? I alla fall blev jag sårad av de möjliga beskyllningarna och bestämde att alla skulle kalla mig Elisabet. Så jag var en Elisabet fram till gymnasiet, sen bestämde jag att jag ville vara Lisa igen – eleverna på naturvetarprogrammet verkade inte alls lika angelägna om att beskylla mig för att släppa fler mökar än genomsnittet . Och än idag kallas jag Lisa, vilket jag planerar att fortsätta kallas, om jag nu inte drabbas av det omtalade näthatet och plötsligt blir kallad Lisa Fisa igen. Då kanske jag får tänka om...Möjligen skulle jag gör revolt och kalla mig något klatchigt, som Electra eller Göte. Så får folk säga vad de vill.

Metod Bostad?

Vad tänker du på när du hör ordet hemlöshet? Jag tänker: Alkoholister. Tiggarligor. Papperslösa. Bristfälliga sociala skyddsnät. Lägst i klassamhället. Mitt dåliga samvete; Det är definitivt invecklat. Enligt socialstyrelsens senaste rapporter har antalet hemlösa ökat de senaste åren och förväntas fortsätta öka. Regeringen hade mellan 2007 och 2009 en hemlöshetsstrategi, som bland annat innebar en ”tak-över-huvudet-garanti”. Detta har delvis fungerat, för nu bor färre hemlösa utomhus. Men desto fler bor på härbärgen, i kortsiktiga boenden, osv. EU:s alla medlemsländer har nyligen enats om att vidta tydliga åtgärder för att få bort denna typ av socialt utestängande fattigdom. Det behövs konkreta strategier och mål. Sveriges regeringar verkar inte så ivriga att sätta tänderna i den uppgiften; Efter 2009 tillkom ingen ny plan för att hjälpa de hemlösa. Det tillsattes endast en ”hemlöshetssamordnare”, utan egentlig makt och utan resurser. Skamligt, skulle jag säga!

  Sverige har råd att motarbeta hemlösheten. Det vi inte har råd med är att släppa tyglarna om vårt välfärdssamhälle. Enligt en undersökning skulle 18 000 nya bostäder kunna finansieras om varje svensk avstod 10 kr varje månad. Jag tror att vi skulle kunna avvara det. En av de få metoder som ändå har beprövats i Sverige är den s.k. ”Metod Bostad”. Teorin bakom idén är att förutsättningen för att komma på fötter igen är att man har en bostad. Det är där allt börjar. Denna metod har visat sig framgångsrik i flera kommuner. 

   Jag läste en utmärkt insändare häromdagen, som behandlade ämnet hemlöshet. Den påpekade att bostadsbyggande är en viktig nämnare i frågan och att det också är en god idé under en lågkonjunktur; Under en lågkonjunktur är det nämligen billigare att bygga och fler behöver jobb. En annan åtgärd skulle kunna vara att välvilliga människor går i god för människor med betalningsanmärkningar/arbetslösa, som vill hyra, som en slags försäkring under de första månader. För ett stort problem är att få hyresvärdar anser statligt bidrag som en inkomst, vilket gör det svårare för bidragstagare och arbetslösa att få bostad.         

   Många tror att missbruk och psykisk sjukdom är de dominerande anledningarna till hemlöshet, men det är inte riktigt så enkelt längre. Arbetslösa är en kategori hemlösa som ständigt ökar. Dessutom ökar antalet invandrade östeuropéer i Sverige, människor utan papper och garantier. Det är väl känt att många dessutom är här på grund av människohandel, något som polisen fruktlöst försöker åtgärda. Sverige regering måste vakna upp och inse allvaret i hemlöshetsfrågan. En tydlig strategi måste fastställas för att motverka den ökande hemlösheten och fattigdomen. Vi måste värna om välfärden och inte lämna någon på efterkälken. Det är något vi har råd med och något vi vinner på i längden – Som medborgare och som medmänniskor. Man kan endast förlora på att gynna en struktur där klassklyftorna ständigt ökar. Klassklyftor är den företeelse som framför allt annat förebådar kriminalitet, utanförskapskänslor och missbruk. Ett sådant Sverige vill inte jag lämna över till nästa generation.

Vinterdeprimerade nordbor (med hög mysfaktor)

När jag spenderade ett halvår i Buenos Aires lärde jag känna ett antal människor där. Under en söndagspromenad, efter ett lyckat glassinköp, sa en av dessa vänner att hon hade läst en artikel om nordbor. Det hade stått att vi i Norden under vinterhalvåret blir kollektivt deprimerade av mörkret och under sommarhalvåret blir vi kollektivt euforiska av ljuset. Hon tyckte att det lät sjukt, men frågade ändå om det var sant. Jo, var jag tvungen att svara, det ligger ett visst mått av sanning i det. För så är det ju; Vi människor är fruktansvärt ljusberoende. När man bor på mer sydliga breddgrader kanske man inte märker av det på samma sätt, men vi uppe i Norden får uppleva extremerna, så vi märker av skillnaden. 

   Det finns till och med något som kallas årstidsbunden depression. De drabbade upplever under årstidsväxlingar ökad trötthet, nedstämdhet och andra typiska depressionssymptom (Ett annat symptom är ökat sötsug, vilket jag tyckte var extra intressant). Fenomenet är vanligast under senhösten och vintern, men vissa upplever det också under sommarhalvåret. Läkare tror att hormonet melatonin spelar en stor roll i frågan. Melatonin är helt enkelt hjärnans sömnmedel, som produceras när vi sover eller är tillräckligt länge i mörker. När det snabbt blir mörkare än vanligt blir det jobbigt för kroppen. Hjärnan producerar helt enkelt för mycket sömnmedel på vintern, vilket gör att vi blir trötta och nedstämda. Depression är inget att leka med och som tur är finns det vård att söka. Samtidigt –  Skönt att veta, tycker jag, att det finns medicinska förklaringar till våra vinterdepressioner! Vi är inte bara tokiga, som min argentinska vän trodde, det finns rationella förklaringar! 

   Frågan är bara vad man ska göra åt detta. Att vara ute när det ljust, inte använda solglasögon och ha ordentligt tänt inomhus när det är mörkt ute, är några av läkarnas tips. Själv brukar jag försöka satsa på hög mysfaktor under vintern och göra saker som blir extra trevliga när det är kallt ute; Som att sitta inne med en god bok, dricka mycket te och använda mina älskade stickade tröjor. Sen är det bara att vänta på våren och euforin, mina vänner!

Leva lycklig i alla sina dagar...?

Jag är femton år. Jag och en av mina bästa kompisar Karin pratar relationer. Två spinkiga tonåringar med mittbena, på något café  i Uppsala. Vi skojar med varandra om hur det skulle vara om vi aldrig fick någon, nånsin. Att vi skulle bli bittra tanter som sitter hemma hela dagarna, med bara katter till sällskap. Vi skrattar så att vi nästan får tårar i ögonen. ”Men Lisa, tänk om det verkligen bli så? Tänk om man aldrig hittar någon?” kommer Karin på. Plötsligt blir vi båda allvarliga. Ja, tänk om. Vi tittar skräckslagna på varandra. Vi försöker lugna oss själva och skrattar åt detta otroliga framtidsscenario, men djupt inom oss har vi ändå förstått någonting; Att hitta en livspartner är ingen självklarhet. Det är något som inte händer automatiskt, det är något man måste fixa själv.

   När jag var femton var denna oro inget bestående. Att stadga sig, skaffa barn och bilda familj var något som kändes otroligt långt bort. Nu är jag tjugotvå år. Jag är fortfarande ung, men jag har ändå insett något: Det är jag som ska hitta en framtida livspartner, inte någon avlägsen vuxen person, som jag ännu inte är. Det kan vara skrämmande. Runt omkring mig får fler och fler av mina vänner pojkvänner eller förlovar sig med de pojkvänner de redan har. Och ja, jag vet, att detta är lite ovanligt. Det hör troligtvis ihop med att jag kristen. Och i den svenska kristna subkulturen gifter man sig tidigare än genomsnittssvensken. Men ändå – allt detta parbildande stressar lite! Och det är nytt för mig – för när man var tonåring kände man sig aldrig stressad på det här sättet. Visst, man längtade, kanske var man till och med lite avundsjuk på de som hade hittat någon, men man kände sig aldrig stressad. Det är en icke konstruktiv och frustrerande känsla, men den kommer av sig själv, oönskad.

   Ni andra människor, som inte lever i den kristna subkulturens bubbla, för er kanske denna stress kommer senare? Det vet jag inte. Men den kommer, var så säker. För vi alla vill ha någon. Det ligger i vår natur. Självklart blir vi också pressade och påverkade av samhället och människor omkring oss. Vi blir lärda ända ifrån dagisåldern att alla ska hitta någon att leva ”lycklig i alla sina dagar” med. Betyder det att detta med att alla ska leva i par är något vi ska bryta oss ur, bryta oss fria ifrån? Jag tror inte det. Jag tror att vi mår bra av att ha någon att dela livet med, det ligger i våra kroppar, rent biologiskt. Men man kan inse att det går att njuta fullt ut av livet innan man hittar sin livspartner också! Livet är inte halvt eller ofyllt innan dess. Och ni som redan har någon: Ni kan låta bli att lägga extra press på singlarna. Och: Att säga till singlar att ”du hittar säkert någon snart, du är ju så fin” med medömkan i blicken, det hjälper inte! Vi tycker inte om höra det, tro mig. (Det ni istället kan göra är att smyga in oss på någon fest där det finns rediga kristna män med hyggliga biceps...)