torsdag 2 maj 2013

Vegetarianism, javisst!



Minst en gång i månaden får jag frågan: ”Varför är du vegetarian?”. Även fast jag brinner för ämnet kan det i längden kännas tröttsamt att förklara. Kanske blir det tröttsamt för att jag får känslan av att behöva försvara mig. Dessutom vet de flesta redan på förhand att köttproduktion har en mängd negativa konsekvenser (även fast man inte kan räkna upp allt utantill). och varför är det då jag som blir ifrågasatt? Vegetarianism borde, enligt mig, vara normen och de andra borde behöva förklara sig.
   Jag har tre huvudanledningar till min vegetarianism. Den första anledningen handlar om köttindustrins miljöpåverkan. Mängden energi som krävs för att tillverka kött är betydligt större än för att tillverka grönsaker/spannmål. Vatten och elektricitet förbrukas i blixtsnabb hastighet. Följden blir bland annat högre koldioxidutsläpp, högre kväveutsläpp och snabbare förbrukning av fossila bränslen. För att konkretisera: Att äta ett kilo kött är lika miljövänligt som att åka bil i tre timmar. Vissa personer slår bort det här argumentet med att det inte är vetenskapligt underbyggt, men då kan jag lugnt säga: Det är det visst. Andra säger att de inte bryr sig särskilt mycket om miljön, eller att de inte orkar bry sig, och då vet jag ärligt talat inte vad jag ska säga. För miljöförstöringen går fort, katastrofer står bakom knuten. Och vilken slags värld vill vi lämna efter oss till våra barn?
   Den andra anledningen handlar om resursfördelning. Det krävs tio gånger mer mark för att få fram kött än för att få fram spannmål. Alltså förloras enormt mycket näring i köttindustrin. Mycket av fodret vi ger till våra djur kommer från u-länder. Deras mark hade istället kunnat användas till att odla mat till de själva, inte till våra slaktdjur. Hänger ni med? För att sammanfatta: Om jordklotets resurser ska räcka till att alla måste vi i västvärlden sluta upp med att äta så mycket kött. Och vem vill inte vara med och bekämpa svälten?
   Den tredje och sista anledningen handlar om djurhållningen i köttindustrin. Detta är bara några exempel på det pågående djurplågeriet i köttindustrin: Många kycklingar göds på ett onaturligt sätt, så att deras sköra ben knäcks under tyngden av deras kroppar. Under de många djurtransporter som äger rum i Europa (cirka 250 miljoner djur per år) är det många djur som kvävs, stressas eller svälter ihjäl. Ofta saknas kontroller av att djuren bedövas innan slakt, så många djur töms levande på blod. Och de flesta människor vill inte höra att maten på deras tallrikar är döda varelser, men varför äter man det då?
   Vi har ett tungt ansvar som konsumenter i Sverige. Vi har både tillgänglighet till kunskap och pengar, men ändå kan det kännas som en djungel därute. Vegetarianism är ett lätt sätt för den enskilde individen att göra skillnad, för mat är något som vi alla konsumerar regelbundet. Som jag har nämnt är det många som känner till köttindustrins negativa konsekvenser, men ändå inte får ändan ur vagnen. Då  har jag en utmaning till dig: Ta dig i kragen och prova vara vegetarian! Kanske inte på heltid, om den tanken känns alltför överväldigande, men på deltid. Du kan bli en måndagsvegetarian. Eller välja att börja skippa kyckling. Eller något liknande. För man kan inte vrida sig ur ansvaret, det står kvar där även när man tittar bort. Och jag utmanar dig att ta det på allvar.
   Så, nu vet ni varför jag är vegetarian. Nu vet ni varför jag tycker att vegetarianism borde vara normen. Men jag vill inte vara en hycklare. Jag kan erkänna att jag inte är något konsument-helgon. Jag brister gång på gång i mitt ansvar som konsument, på flera plan. Oftast inte när det gäller vegetarianism, men på andra sätt. (Till exempel när det gäller att köpa rättvisemärkt choklad) Och där utmanar jag ständigt mig själv att skärpa mig. Man får ta ett steg i taget, eller hur?
   Ett sista argument för att bli vegetarian, och det här är till er tjejer: När man äter kött äter man hondjur som handjur. Handjuren innehåller vissa mängder testosteron. Detta genererar följande: Ju mer kött man äter som ung, desto mer ansiktsbehåring/skägg får man som äldre ... Det är som ett väldigt långsamt och ofullständigt könsbyte. Tänk på den, ni!

fredag 12 april 2013

Störningar



Det är hårt att vara kvinna. Såhär kan en vanlig lördag förlöpa: Jag vaknar med ångest och en tung sten i bröstet. Allt verkar gå emot mig och ingen verkar tycka om mig. Jag känner hur irritation och kärlekstörst samtidigt stiger inom mig. På samma gång vill jag skrika ”Håll om mig!” och ”Rör mig inte, för allt i världen!”. Någon timma senare har jag tagit en promenad med en nära vän och ligger och skrattar på hennes köksgolv. Det vi skrattar åt är ungefär att jag har en rolig röst och att hon har en rolig röst. På den nivån. Någon timma senare ligger jag på nämd kompis säng och skrattar fortfarande. Helt plötsligt upptäcker jag att jag tänker på döden och all glädje sugs ur mig. Jag tittar förebrående på min vän som fortfarande skrattar – hur kan hon sitta och garva när jag tänker på döden? Jag börjar gråta och skratta samtidigt och till slut vet jag inte alls vad jag känner. Dagen avslutas (inte så förvånande) i någon slags känslomässig utmattning.
   Vad är du för ett freak? undrar ni nu. Men nej, jag är inget freak. Mitt problem är att jag har skapats med en kropp som varje månad förbereder sig för en bebis (som aldrig kommer, by the way). Detta leder till att jag har PMS varje månad. PMS. Prementruella störningar. Detta tabubelagda ämne – det som killar skämtar om och det som tjejer skyller på när de känner sig gnälliga. Men många vet inte ens vad PMS är eller vad det beror på. Så, för att kunna gå vidare kommer här en snabb sexualkunskapslektion, för alla er oinformerade: PMS börjar ungefär en vecka innan mensens första dag. Det är då kroppen har fattat att det inte kommer bli någon bebis den här månaden heller, och börjar återställa sig till sitt ursprungsläge. Sen slutar det inom en vecka efter mensens början. Anledningen till man blir så rubbad är att hormonet progesteron stiger under ägglossningen och sedan snabbt sjunker när kroppen inser att den inte kommer bli gravid. Och det är då man kan bli lättretlig, ledsen, arg, osv. Självklart är det inte alla kvinnor som upplever PMS i ordets egentliga bemärkelse – för att det ska klassas som PMS måste man ha minst ett psykiskt och ett fysiskt besvär varje månad i samband med mensen. Men jag är uppenbarligen en i den lyckliga skaran.
   En sak som ständigt fascinerar mig är att jag alltid tror på mina känslor, även när jag vet att de bara är PMS. Där ligger jag och tror faktiskt på riktigt att ingen älskar mig och att världen i sig är ond, men jag kan inte förklara varför. Och om någon påpekar att jag har PMS svarar jag ungefär: ”Men det vet jag väl! Hämta nu chips till mig innan jag skrynklar ihop ditt fula nylle!” Jag kan till och med gå så långt att jag tror att jag är psykiskt sjuk, för varför skulle jag annars byta känslor hundra gånger på samma dag? Så gör väl ingen normal människa, oberoende av vart hon är i menscykeln? Sen när röda faran äntligen kommer kan man äntligen andas ut lite, rent känslomässigt, och världen är logisk igen. Vid det laget har man längtat efter mensen i flera dagar – Vad som helst för att hoppa av den där känslomässiga berg- och dalbanan som man har åkt sig åksjuk i. Rent kroppsligt får man ju inte vila sen, för då slår mensvärken till med full kraft...Jag vill i sammanhanget tillägga: Killar, ni får inte säga ett kritiserande ord om giltigheten i humörsvängningar, mensvärk eller övriga saker angående mens. Ni vet inte ingenting. Ingenting.

fredag 15 mars 2013

Rabies, hypokondri och kuckelimuckmedicin



För mig är det en hel apparat kring att vara förkyld. Kanske främst för att jag genom åren har odlat fram en inte oansenlig mängd hypokondri. Vi i Sverige vet för mycket om bakterier, det är vad jag tror, man blir tokig tillslut.
När jag bodde i Sydamerika var jag de första veckorna livrädd för gatuhundarna, eftersom jag var säker på att allesammans hade rabies. Så när en av dem slickade min hand, fick jag mer eller mindre panik. Jag hade hört att hundar alltid dör inom två veckor efter att rabiesen har brutit ut – så jag spanade frenetiskt efter hunden två veckor senare. Om han inte var där fanns ju chansen att han nyligen hade dött, tuggande fradga. Som tur var, för min egen frids skull, hittade jag nämnd hund och kunde lugna mig själv på rabiesfronten. För vid det laget hade jag redan börjat fundera på om jag ville att mamma skulle komma och hämta mig, så att jag kunde dö i Sverige, eller om jag skulle skona henne från att se mig rabiessjuk och dö själv i Sydamerika.
                      En sommar var jag helt säker på att jag hade HIV. Min läkare testade mig för allt möjligt, eftersom mitt immunförsvar fungerade dåligt och han testade mig även för HIV, för säkerhetens skull. Det skulle han inte ha gjort, för jag låg sömnlös i flera nätter och funderade på hur mitt liv som HIV-smittad skulle bli och vad alla i kyrkan skulle säga. Som tur var var  jag alldeles HIV-fri, men jag är fortfarande lite sur på den där läkaren.
                      Som jag nämnde är det en hel apparat för mig kring att vara sjuk, och det är sant på flera olika plan. Till exempel blir jag fruktansvärt ynklig och uschlig när jag är sjuk. Jag tvingar folk att gå och köpa godis till mig, eftersom kuckelimuckmedicin verkar vara det enda som fungerar; Jag beordrar folk att hämta te, filtar och filmer åt mig; Jag får vänner till att hålla monologer för mig, när jag själv inte orkar prata, osv. Det är tur att det fortfarande finns människor som står ut med mig.
                      Häromdagen funderade jag på vad jag skulle kunna göra för att aldrig mera bli förkyld, alltså rent hypotetiskt; Vilka dealer skulle jag kunna gå med på? Och dessa är några av de vinnande förslagen: Springa naken på t-centralen under rusningstrafik, odla skägg, snagga skallen, slakta en oskyldig kossa (eller en skyldig med, för den delen), bli laktosintolerant, hångla med vem som helst som inte är relaterad till mig med blodsband, rösta på moderaterna i nästa val, spotta på en ordningsvakt samt äta en deciliter av någon annans snor. Nu kanske ni får en inblick i vad jag känner för alla dessa återkommande förkylningar. För att sammanfatta: Död åt dem.
                      Slutligen kan jag ge lite tips till dig därute som också är förkyld ofta, på vad du kan göra för att pigga upp din dag som sjukling: Se feel-good-filmer såsom Juno, Narnia och Bridget Jones Diary. Passa på och ät mycket choklad, glass och andra saker som kan räknas till kuckelimuckmedicin, nu när du har en utmärkt ursäkt. I övrigt kan du klaga inför andra på hur synd det är om dig, njuta av bekräftelsen som följer och därefter fantisera kring hur det skulle vara om tjugo barbröstade män räddade dig ur ett brinnande hus. Så går tiden av sig självt och snart är du frisk igen! Och efter det, för mig, startar hela hypokondricykeln igen och håller mig i sitt fasta grepp tills jag blir sjuk återigen...

onsdag 13 mars 2013

Att tvätta andra människors strumpor



Ibland glömmer jag bort att det är okej att vara beroende av andra människor. Att det faktiskt är okej att säga: ”Kan du göra det här åt mig, jag orkar inte själv.” Man glömmer lätt bort det när man lever i en individualistisk och klara-sig-själv-kultur, som vi gör. Men de senaste åren har jag blivit påmind.
Jag har i flera år jobbat med barn på olika sätt; Som barnvakt, som volontär i Buenos Aires slum och som vikarie på flertalet förskolor i Stockholm. Och det är helt klart att alla barn har någonting gemensamt, oberoende av kön, hudfärg, religion och antal viftande ögonfransar; De är alla sjuka i princip hela tiden. Så sedan hösten 2010 har jag sällan varit frisk mer än en månad i sträck. I somras nådde jag dock botten av förkylningsgropen, då min kropp till slut sa ifrån. Jag fick något som läkarna kallade ”utmattningssyndrom”, vilket betyder att kroppen får problem med att återhämta sig från en infektion.
 Så i två månader låg jag hemma i mammas soffa och orkade, de flesta dagar, inte ens gå till affären själv. Och när man är sjuk och ynklig på det sättet, då inser man hur mycket man behöver andra människor. Som tur var fanns det en massa människor som var där för mig; Till och med min katt var där för mig, han låg på min mage och sov medan jag tittade på So You Think You Can Dance, dagarna i ända.
Jag tror att många svenskar har fått en felaktig syn på hur världen fungerar. Vi tänker att om man sköter sig går det bra för en. Och för de stackarna som det går dåligt för finns staten. Staten ger bidrag, sjukskrivningar och rabatt på piller, till de som inte klarar sig själva. Jag, om någon, är otroligt tacksam för rabatterad sjukvård och dylikt, men jag är inte tacksam för den brist på medmänsklighet som i vissa fall följer. Vi i Sverige är inte vana vid att, i vårt privatliv, behöva ta hand om andra. Man står i djup skuld till någon som handlar åt en när man är sjuk (om det inte är ens familj möjligtvis) och man skulle aldrig kunna be någon om att kunna komma och diska åt en när man är deppig. Men varför måste det vara så? Kan vi inte ändra på det?
När jag var sexton år intervjuade jag min mormor för en skoluppsats. Vi pratade om hur hon hade upplevt 1900-talet, det var väldigt intressant. En av de saker hon sa berörde mig extra mycket. Hon sa att hon var tacksam för det välfärdssverige som hon hade sett växa fram under 1900-talet, men att hon oroade sig för människor barmhärtighet. Jag frågade vad hon menade med det och hon svarade att när hon var liten fanns det många luffare och tiggare i Sverige. De gick runt och bad om mat och husrum i gengäld för någon liten tjänst. Deras liv hängde på andra människors barmhärtighet och medmänsklighet, för det fanns inget som hette socialbidrag på den tiden. Hon hade själv sett sin mor stå och tvätta luffares strumpor och mormor tänkte då att det måste vara något vackert med det. Men, sa hon, det händer inte längre. Människor behöver inte ta hand om varandra på samma sätt nu för tiden och då förlorar vi något.
Jag har funderat en hel del på det där mormor sa om medmänsklighet. Och jag är beredd att hålla med henne, chansen finns att vi har förlorat något av vår broderlighet det senaste århundradet. Vi får vara försiktiga, så att vi inte tappar bort det helt och hållet. Medmänsklighet behövs fortfarande, speciellt när vårt välfärdssamhälle sakta monteras ned. Dessutom har alla människor perioder i livet då de behöver lite mer omsorg och omhändertagande än vanligt. Och då behöver vi vara där för varandra. Om det nu är med en strumptvätt, pengar eller bara en vanlig kram.