Rabies, hypokondri och kuckelimuckmedicin

För mig är det en hel apparat kring att vara förkyld. Kanske främst för att jag genom åren har odlat fram en inte oansenlig mängd hypokondri. Vi i Sverige vet för mycket om bakterier, det är vad jag tror, man blir tokig tillslut.

När jag bodde i Sydamerika var jag de första veckorna livrädd för gatuhundarna, eftersom jag var säker på att allesammans hade rabies. Så när en av dem slickade min hand, fick jag mer eller mindre panik. Jag hade hört att hundar alltid dör inom två veckor efter att rabiesen har brutit ut – så jag spanade frenetiskt efter hunden två veckor senare. Om han inte var där fanns ju chansen att han nyligen hade dött, tuggande fradga. Som tur var, för min egen frids skull, hittade jag nämnd hund och kunde lugna mig själv på rabiesfronten. För vid det laget hade jag redan börjat fundera på om jag ville att mamma skulle komma och hämta mig, så att jag kunde dö i Sverige, eller om jag skulle skona henne från att se mig rabiessjuk och dö själv i Sydamerika.

                      En sommar var jag helt säker på att jag hade HIV. Min läkare testade mig för allt möjligt, eftersom mitt immunförsvar fungerade dåligt och han testade mig även för HIV, för säkerhetens skull. Det skulle han inte ha gjort, för jag låg sömnlös i flera nätter och funderade på hur mitt liv som HIV-smittad skulle bli och vad alla i kyrkan skulle säga. Som tur var var  jag alldeles HIV-fri, men jag är fortfarande lite sur på den där läkaren.

                      Som jag nämnde är det en hel apparat för mig kring att vara sjuk, och det är sant på flera olika plan. Till exempel blir jag fruktansvärt ynklig och uschlig när jag är sjuk. Jag tvingar folk att gå och köpa godis till mig, eftersom kuckelimuckmedicin verkar vara det enda som fungerar; Jag beordrar folk att hämta te, filtar och filmer åt mig; Jag får vänner till att hålla monologer för mig, när jag själv inte orkar prata, osv. Det är tur att det fortfarande finns människor som står ut med mig.

                      Häromdagen funderade jag på vad jag skulle kunna göra för att aldrig mera bli förkyld, alltså rent hypotetiskt; Vilka dealer skulle jag kunna gå med på? Och dessa är några av de vinnande förslagen: Springa naken på t-centralen under rusningstrafik, odla skägg, snagga skallen, slakta en oskyldig kossa (eller en skyldig med, för den delen), bli laktosintolerant, hångla med vem som helst som inte är relaterad till mig med blodsband, rösta på moderaterna i nästa val, spotta på en ordningsvakt samt äta en deciliter av någon annans snor. Nu kanske ni får en inblick i vad jag känner för alla dessa återkommande förkylningar. För att sammanfatta: Död åt dem.

                      Slutligen kan jag ge lite tips till dig därute som också är förkyld ofta, på vad du kan göra för att pigga upp din dag som sjukling: Se feel-good-filmer såsom Juno, Narnia och Bridget Jones Diary. Passa på och ät mycket choklad, glass och andra saker som kan räknas till kuckelimuckmedicin, nu när du har en utmärkt ursäkt. I övrigt kan du klaga inför andra på hur synd det är om dig, njuta av bekräftelsen som följer och därefter fantisera kring hur det skulle vara om tjugo barbröstade män räddade dig ur ett brinnande hus. Så går tiden av sig självt och snart är du frisk igen! Och efter det, för mig, startar hela hypokondricykeln igen och håller mig i sitt fasta grepp tills jag blir sjuk återigen...

Att tvätta andra människors strumpor

Ibland glömmer jag bort att det är okej att vara beroende av andra människor. Att det faktiskt är okej att säga: ”Kan du göra det här åt mig, jag orkar inte själv.” Man glömmer lätt bort det när man lever i en individualistisk och klara-sig-själv-kultur, som vi gör. Men de senaste åren har jag blivit påmind.

Jag har i flera år jobbat med barn på olika sätt; Som barnvakt, som volontär i Buenos Aires slum och som vikarie på flertalet förskolor i Stockholm. Och det är helt klart att alla barn har någonting gemensamt, oberoende av kön, hudfärg, religion och antal viftande ögonfransar; De är alla sjuka i princip hela tiden. Så sedan hösten 2010 har jag sällan varit frisk mer än en månad i sträck. I somras nådde jag dock botten av förkylningsgropen, då min kropp till slut sa ifrån. Jag fick något som läkarna kallade ”utmattningssyndrom”, vilket betyder att kroppen får problem med att återhämta sig från en infektion.

 Så i två månader låg jag hemma i mammas soffa och orkade, de flesta dagar, inte ens gå till affären själv. Och när man är sjuk och ynklig på det sättet, då inser man hur mycket man behöver andra människor. Som tur var fanns det en massa människor som var där för mig; Till och med min katt var där för mig, han låg på min mage och sov medan jag tittade på So You Think You Can Dance, dagarna i ända.

Jag tror att många svenskar har fått en felaktig syn på hur världen fungerar. Vi tänker att om man sköter sig går det bra för en. Och för de stackarna som det går dåligt för finns staten. Staten ger bidrag, sjukskrivningar och rabatt på piller, till de som inte klarar sig själva. Jag, om någon, är otroligt tacksam för rabatterad sjukvård och dylikt, men jag är inte tacksam för den brist på medmänsklighet som i vissa fall följer. Vi i Sverige är inte vana vid att, i vårt privatliv, behöva ta hand om andra. Man står i djup skuld till någon som handlar åt en när man är sjuk (om det inte är ens familj möjligtvis) och man skulle aldrig kunna be någon om att kunna komma och diska åt en när man är deppig. Men varför måste det vara så? Kan vi inte ändra på det?

När jag var sexton år intervjuade jag min mormor för en skoluppsats. Vi pratade om hur hon hade upplevt 1900-talet, det var väldigt intressant. En av de saker hon sa berörde mig extra mycket. Hon sa att hon var tacksam för det välfärdssverige som hon hade sett växa fram under 1900-talet, men att hon oroade sig för människor barmhärtighet. Jag frågade vad hon menade med det och hon svarade att när hon var liten fanns det många luffare och tiggare i Sverige. De gick runt och bad om mat och husrum i gengäld för någon liten tjänst. Deras liv hängde på andra människors barmhärtighet och medmänsklighet, för det fanns inget som hette socialbidrag på den tiden. Hon hade själv sett sin mor stå och tvätta luffares strumpor och mormor tänkte då att det måste vara något vackert med det. Men, sa hon, det händer inte längre. Människor behöver inte ta hand om varandra på samma sätt nu för tiden och då förlorar vi något.

Jag har funderat en hel del på det där mormor sa om medmänsklighet. Och jag är beredd att hålla med henne, chansen finns att vi har förlorat något av vår broderlighet det senaste århundradet. Vi får vara försiktiga, så att vi inte tappar bort det helt och hållet. Medmänsklighet behövs fortfarande, speciellt när vårt välfärdssamhälle sakta monteras ned. Dessutom har alla människor perioder i livet då de behöver lite mer omsorg och omhändertagande än vanligt. Och då behöver vi vara där för varandra. Om det nu är med en strumptvätt, pengar eller bara en vanlig kram.