Det är hårt att
vara kvinna. Såhär kan en vanlig lördag förlöpa: Jag vaknar med ångest och en
tung sten i bröstet. Allt verkar gå emot mig och ingen verkar tycka om mig. Jag
känner hur irritation och kärlekstörst samtidigt stiger inom mig. På samma gång
vill jag skrika ”Håll om mig!” och ”Rör mig inte, för allt i världen!”. Någon
timma senare har jag tagit en promenad med en nära vän och ligger och skrattar
på hennes köksgolv. Det vi skrattar åt är ungefär att jag har en rolig röst och
att hon har en rolig röst. På den nivån. Någon timma senare ligger jag på nämd
kompis säng och skrattar fortfarande. Helt plötsligt upptäcker jag att jag tänker
på döden och all glädje sugs ur mig. Jag tittar förebrående på min vän som
fortfarande skrattar – hur kan hon sitta och garva när jag tänker på döden? Jag
börjar gråta och skratta samtidigt och till slut vet jag inte alls vad jag
känner. Dagen avslutas (inte så förvånande) i någon slags känslomässig
utmattning.
Vad är du för ett freak? undrar ni nu. Men
nej, jag är inget freak. Mitt problem är att jag har skapats med en kropp som
varje månad förbereder sig för en bebis (som aldrig kommer, by the way). Detta
leder till att jag har PMS varje månad. PMS. Prementruella störningar. Detta
tabubelagda ämne – det som killar skämtar om och det som tjejer skyller på när
de känner sig gnälliga. Men många vet inte ens vad PMS är eller vad det beror
på. Så, för att kunna gå vidare kommer här en snabb sexualkunskapslektion, för
alla er oinformerade: PMS börjar ungefär en vecka innan mensens första dag. Det
är då kroppen har fattat att det inte kommer bli någon bebis den här månaden
heller, och börjar återställa sig till sitt ursprungsläge. Sen slutar det inom
en vecka efter mensens början. Anledningen till man blir så rubbad är att
hormonet progesteron stiger under ägglossningen och sedan snabbt sjunker när
kroppen inser att den inte kommer bli gravid. Och det är då man kan bli
lättretlig, ledsen, arg, osv. Självklart är det inte alla kvinnor som upplever
PMS i ordets egentliga bemärkelse – för att det ska klassas som PMS måste man
ha minst ett psykiskt och ett fysiskt besvär varje månad i samband med mensen.
Men jag är uppenbarligen en i den lyckliga skaran.
En sak som ständigt fascinerar mig är att
jag alltid tror på mina känslor, även när jag vet att de bara är PMS. Där
ligger jag och tror faktiskt på riktigt att ingen älskar mig och att världen i
sig är ond, men jag kan inte förklara varför. Och om någon påpekar att jag har
PMS svarar jag ungefär: ”Men det vet jag väl! Hämta nu chips till mig innan jag
skrynklar ihop ditt fula nylle!” Jag kan till och med gå så långt att jag tror
att jag är psykiskt sjuk, för varför skulle jag annars byta känslor hundra
gånger på samma dag? Så gör väl ingen normal människa, oberoende av vart hon är
i menscykeln? Sen när röda faran äntligen kommer kan man äntligen andas ut
lite, rent känslomässigt, och världen är logisk igen. Vid det laget har man
längtat efter mensen i flera dagar – Vad som helst för att hoppa av den där känslomässiga
berg- och dalbanan som man har åkt sig åksjuk i. Rent kroppsligt får man ju
inte vila sen, för då slår mensvärken till med full kraft...Jag vill i
sammanhanget tillägga: Killar, ni får inte säga ett kritiserande ord om
giltigheten i humörsvängningar, mensvärk eller övriga saker angående mens. Ni
vet inte ingenting. Ingenting.
